Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag har hittat det läskigaste spelet NÅGONSIN! Jag hade aldrig vågat spela spelet själv, så jag kolla på när den modiga Mangaminx spelar det. Hon spelar igenom hela spelet och har lagt ut det på YouTube i 27 delar. Den första är här. Först visar hon ett smakprov från senare i spelet och hur hon reagerar, innan hon börjar det faktiska spelet. Just ja, hon kommenterar hela tiden och prtar både till publiken, karaktären: Daniel, samt diverse objekt hon stöter på i spelet. Typ som Mr. Candle och Mr. Chair.
Det spoliar ju lite att se en playthrough om man tänker spela spelet, men annars kan jag absolut rekommendera det. Jag satt och skrattade hysteriskt, skrek och började prata lugnande med mig själv i de läskiga delarna. Det har aldrig hänt förut. Så nu vet jag i alla fall att jag kan känna verklig fucking rädsla =P
Spelet blir ochså jättekul emellanåt eftersom hon har sina egna dialoger mellan objekt och Daniel, hon är jättekul! ^^
Ett exempel är:
(Mr. Face är vad hon kallar de jätteläskiga monstren, btw. Hon har precis kommit undan en av dem. De är för övrigt inte alls rädda för ljus, utan om du sitter i ljuset så ser de dig lättare och kommer börja jaga efter dig. Dock så är ljuset nödvändigt för att Daniel ska hålla sig någorlunda sane, vilket är bra. Just nu håller han på att bryta ihop.)
Mangaminx: "Just stay by the candle Daniel, the candle's your friend."
Mr. Candle (jättehög pipig röst, men i normalt tempo): "I'm fine Daniel, I'll be your friend."
Mangaminx: "Aww, thank you very much Mr. Candle, he really needs the emotional support right now."
Mr. Candle: "It's okay. If Mr. Face comes along - I'll scare him off for you.
Mangaminx: "Aww, that't very sweet of you, thank you very much for doing that Mr. Candle."
Sen har vi också börjat spela Fed igen (Äntligen!) och det är inte längre hemligt. Det är bra, för då kan man prata om alla de coola sakerna som händer oss, och inte behöva vara hemliga. Men - gruppen som vi skulle merga med failade, så det är lite tråkigt... Men vi har en BÄTTRE grupp, där alla är aspepp! ^^
Min rollspelskaraktär har en blogg också (haha, det låter som om jag inte har något liv alls) där hon kommer börja beskriva sina äventyr. Jag har gjort 2 inlägg, men jag ska nog ta bort dem och göra om lite så att bloggen är up-to-date.
Jag har också tänkt dekorera om min blogg, så att den blir lite mörkare.
torsdag 13 januari 2011
onsdag 10 november 2010
Ironin i det hela... =P
Jag har tänkt en massa nu och kommit fram till vissa bra saker och vissa dåliga saker. Jag är väldigt lycklig. I princip hur lycklig som helst. Och jag är det hela tiden! Även om jag har motgångar så finns allt bra som väger upp det så mycket att det inte spelar någon roll. ^.^
Det "dåliga" som jag kommit fram til är varför jag inte blir kär på riktigt längre. Det är för att jag är så lycklig, ironiskt nog.
Om man tappar en hink röd färg på en röd dörr så kommer det inte göra någon skillnad. Det är samma princip här. Jag är så lycklig redan att jag knappt ens kan bli marginellt lyckligare.
Jag har också funderat en del kring vad kärlek är (den sorten man känner när man blir kär i någon, inte den sorten man känner för folk som typ vänner) och kommit fram till ett lite luddigt "svar" om man nu kan kalla det det.
Kärlek är inte sexuell attraktion, och inte heller att man tycker om att vara med någon eller vill de väl. För man kan ju tända på någon utan att vara kär i dem eller ens vilja dem väl. Och man kan ju tycka om någon och önska dem väl även om man inte attraheras av dem. Men kombinatinen då? Att man tänder på någon som man älskar att vara med och önskar att de alltid kommer må bra?
SAOL skriver "Kärlek: En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".
Mitt svar blir att det inte heller är kärlek. Varför? För att det inte finns något djup i det.
Det kan väl jag känna för folk utan att vara kär i dem. Ska inte kärlek vara något speciellt? Det lär väl vara något annat än att man bara tycker om folk, annars är det fattigt. Dåligt på fantasi SL!
Hrmf... Saken jag kommit fram till är i alla fall att jag inte kommer kunna bli kär så länge jag mår så här bra. Så nu har jag 2 alternativ:
1. Fortsätt vara lycklig utan problem, men ha oförmåga att bli kär i någon.
2. Gör mig själv olycklig(are) för att kunna bli kär. Jag kommer inte vara lycklig hela tiden, men jag kommer (kunna) vara kär. Och så fort jag blir för lycklig kommer jag sluta vara kär, så jag måste ju fortsätta vara olycklig om jag vill vara kär.
Jag tycker nog att alternativ 2 verkar fett ovärt, men jag kanske är lite subjektiv :P
Och nu något som inte har NÅGOT med det att göra.
Nu när snön har kommit så har jag blivit FETT pepp på att bara mysa och gosa med massa bra människor och se på film kanske och dricka varm choklad under en filt. <3
För övrigt saknar jag massavis med personer som jag inte träffat på jättelänge... Det är lite tråkigt, speciellt eftersom vi förmodligen inte kommer kunna träffas på ett bra tag heller. :/
Men det löser sig nog ^^ Jag kan ju bruda in dem på myskvällen i alla fall och hoppas på att de inte är upptagna.
Det "dåliga" som jag kommit fram til är varför jag inte blir kär på riktigt längre. Det är för att jag är så lycklig, ironiskt nog.
Om man tappar en hink röd färg på en röd dörr så kommer det inte göra någon skillnad. Det är samma princip här. Jag är så lycklig redan att jag knappt ens kan bli marginellt lyckligare.
Jag har också funderat en del kring vad kärlek är (den sorten man känner när man blir kär i någon, inte den sorten man känner för folk som typ vänner) och kommit fram till ett lite luddigt "svar" om man nu kan kalla det det.
Kärlek är inte sexuell attraktion, och inte heller att man tycker om att vara med någon eller vill de väl. För man kan ju tända på någon utan att vara kär i dem eller ens vilja dem väl. Och man kan ju tycka om någon och önska dem väl även om man inte attraheras av dem. Men kombinatinen då? Att man tänder på någon som man älskar att vara med och önskar att de alltid kommer må bra?
SAOL skriver "Kärlek: En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".
Mitt svar blir att det inte heller är kärlek. Varför? För att det inte finns något djup i det.
Det kan väl jag känna för folk utan att vara kär i dem. Ska inte kärlek vara något speciellt? Det lär väl vara något annat än att man bara tycker om folk, annars är det fattigt. Dåligt på fantasi SL!
Hrmf... Saken jag kommit fram till är i alla fall att jag inte kommer kunna bli kär så länge jag mår så här bra. Så nu har jag 2 alternativ:
1. Fortsätt vara lycklig utan problem, men ha oförmåga att bli kär i någon.
2. Gör mig själv olycklig(are) för att kunna bli kär. Jag kommer inte vara lycklig hela tiden, men jag kommer (kunna) vara kär. Och så fort jag blir för lycklig kommer jag sluta vara kär, så jag måste ju fortsätta vara olycklig om jag vill vara kär.
Jag tycker nog att alternativ 2 verkar fett ovärt, men jag kanske är lite subjektiv :P
Och nu något som inte har NÅGOT med det att göra.
Nu när snön har kommit så har jag blivit FETT pepp på att bara mysa och gosa med massa bra människor och se på film kanske och dricka varm choklad under en filt. <3
För övrigt saknar jag massavis med personer som jag inte träffat på jättelänge... Det är lite tråkigt, speciellt eftersom vi förmodligen inte kommer kunna träffas på ett bra tag heller. :/
Men det löser sig nog ^^ Jag kan ju bruda in dem på myskvällen i alla fall och hoppas på att de inte är upptagna.
torsdag 14 oktober 2010
Splittrade tankar
Jag älskar hur mycket höst allt är nu. Jag hade helt glömt bort hur fint allt var! Det roliga är väl att det händer mig varje gång årstiderna byts... =P
Det gör mig lycklig, precis som nästan allt annat.
Jag har förresten börjat tänka lite djupare i varför jag inte känner empati för folk... eller andra saker förresten för den delen. Jag undrar om det kan vara så att jag på något sätt är rädd för att knyta mig till någon, eller rädd för att själv bli olycklig. Men å andra sidan så hade jag inte medkänsla ens innan jag någonsin varit olycklig.
Men rädd för att vara olycklig är jag. Det är därför jag väljer att inte se världen som den ser ut. Selektivt medvetande kanske man kan kalla det =P Fast å andra sidan så leder ju det till att jag blir lycklig, alla jag umgås med blir mer lyckliga, och världen runt omkring mig blir bättre. Så det är ju ändå inte så dåligt.
Nackdelarna blir väl att jag inte väljer att bry mig om det jag inte ser (läs: skiter i allt som inte inte rör mig) så jag skulle inte på något sätt kunna påverka något i stora drag, utan bara min nära värld.
Jag skulle faktiskt vilja göra något som jag blir ihågkommen för, även sen liksom. Och inte bara vara ännu en människa som lever och dör. Men jag kan tänka mig att de flesta människor har någon liknande lust för legendariska bedrifter som folk skulle hylla långt efter att man dött. Annars hade ju aldrig tvättmaskinen blivit uppfunnen!
Det får mig att tänka på hur mycket jag gillar runda och lysande saker (helst ska de byta färg också, som Bunt <3). Jag skulle aldrig kunna få nog av dem. Och jag vet inte varför!! Jag har ingen som helst aning om varför jag faktiskt gillar lysande bollar som skiftar färg över allt annat i världen. Jag vet att jag blir lycklig och lugn och harmonisk av att kolla på dem, men... Jag har ingen aning om varför.
(BTW, att bjällra är numera inte ett verb. Om man gör ljud med en bjällra, så bjällrar man inte. Verbet var mycket eftertraktat.)
Jag har förresten drömt om att jag måste plugga till prov jag har i skolan. Inte okej... -.-'
Det gör mig lycklig, precis som nästan allt annat.
Jag har förresten börjat tänka lite djupare i varför jag inte känner empati för folk... eller andra saker förresten för den delen. Jag undrar om det kan vara så att jag på något sätt är rädd för att knyta mig till någon, eller rädd för att själv bli olycklig. Men å andra sidan så hade jag inte medkänsla ens innan jag någonsin varit olycklig.
Men rädd för att vara olycklig är jag. Det är därför jag väljer att inte se världen som den ser ut. Selektivt medvetande kanske man kan kalla det =P Fast å andra sidan så leder ju det till att jag blir lycklig, alla jag umgås med blir mer lyckliga, och världen runt omkring mig blir bättre. Så det är ju ändå inte så dåligt.
Nackdelarna blir väl att jag inte väljer att bry mig om det jag inte ser (läs: skiter i allt som inte inte rör mig) så jag skulle inte på något sätt kunna påverka något i stora drag, utan bara min nära värld.
Jag skulle faktiskt vilja göra något som jag blir ihågkommen för, även sen liksom. Och inte bara vara ännu en människa som lever och dör. Men jag kan tänka mig att de flesta människor har någon liknande lust för legendariska bedrifter som folk skulle hylla långt efter att man dött. Annars hade ju aldrig tvättmaskinen blivit uppfunnen!
Det får mig att tänka på hur mycket jag gillar runda och lysande saker (helst ska de byta färg också, som Bunt <3). Jag skulle aldrig kunna få nog av dem. Och jag vet inte varför!! Jag har ingen som helst aning om varför jag faktiskt gillar lysande bollar som skiftar färg över allt annat i världen. Jag vet att jag blir lycklig och lugn och harmonisk av att kolla på dem, men... Jag har ingen aning om varför.
(BTW, att bjällra är numera inte ett verb. Om man gör ljud med en bjällra, så bjällrar man inte. Verbet var mycket eftertraktat.)
Jag har förresten drömt om att jag måste plugga till prov jag har i skolan. Inte okej... -.-'
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)