Jag har tänkt en massa nu och kommit fram till vissa bra saker och vissa dåliga saker. Jag är väldigt lycklig. I princip hur lycklig som helst. Och jag är det hela tiden! Även om jag har motgångar så finns allt bra som väger upp det så mycket att det inte spelar någon roll. ^.^
Det "dåliga" som jag kommit fram til är varför jag inte blir kär på riktigt längre. Det är för att jag är så lycklig, ironiskt nog.
Om man tappar en hink röd färg på en röd dörr så kommer det inte göra någon skillnad. Det är samma princip här. Jag är så lycklig redan att jag knappt ens kan bli marginellt lyckligare.
Jag har också funderat en del kring vad kärlek är (den sorten man känner när man blir kär i någon, inte den sorten man känner för folk som typ vänner) och kommit fram till ett lite luddigt "svar" om man nu kan kalla det det.
Kärlek är inte sexuell attraktion, och inte heller att man tycker om att vara med någon eller vill de väl. För man kan ju tända på någon utan att vara kär i dem eller ens vilja dem väl. Och man kan ju tycka om någon och önska dem väl även om man inte attraheras av dem. Men kombinatinen då? Att man tänder på någon som man älskar att vara med och önskar att de alltid kommer må bra?
SAOL skriver "Kärlek: En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".
Mitt svar blir att det inte heller är kärlek. Varför? För att det inte finns något djup i det.
Det kan väl jag känna för folk utan att vara kär i dem. Ska inte kärlek vara något speciellt? Det lär väl vara något annat än att man bara tycker om folk, annars är det fattigt. Dåligt på fantasi SL!
Hrmf... Saken jag kommit fram till är i alla fall att jag inte kommer kunna bli kär så länge jag mår så här bra. Så nu har jag 2 alternativ:
1. Fortsätt vara lycklig utan problem, men ha oförmåga att bli kär i någon.
2. Gör mig själv olycklig(are) för att kunna bli kär. Jag kommer inte vara lycklig hela tiden, men jag kommer (kunna) vara kär. Och så fort jag blir för lycklig kommer jag sluta vara kär, så jag måste ju fortsätta vara olycklig om jag vill vara kär.
Jag tycker nog att alternativ 2 verkar fett ovärt, men jag kanske är lite subjektiv :P
Och nu något som inte har NÅGOT med det att göra.
Nu när snön har kommit så har jag blivit FETT pepp på att bara mysa och gosa med massa bra människor och se på film kanske och dricka varm choklad under en filt. <3
För övrigt saknar jag massavis med personer som jag inte träffat på jättelänge... Det är lite tråkigt, speciellt eftersom vi förmodligen inte kommer kunna träffas på ett bra tag heller. :/
Men det löser sig nog ^^ Jag kan ju bruda in dem på myskvällen i alla fall och hoppas på att de inte är upptagna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar